Life By Smulan

I högdalen är det oftast så att folk vet hur mycket som helst om dig innan du ens satt din fot i umgänget, folk har förutfattade meningar om dig (jag är exakt likadan) så ska egentligen inte klaga menmen. Innan jag började va i Högdalen för cirka två år sen visste ändå rätt många vem jag var med tanke på att jag gick i skolan i Högdalen och min barndomsvän och forfarande min bästavän Victoria had jag kontakt med även fast vi inte umgicks. Jag fick höra bara några dagar efter jag kom in i Högdals umgänget att folk såg mig som bitchig, dryg och väldigt egen. Tiden gick och folk kom fram och sa fan du va ju inte alls som jag trodde, det går ju att umgås med dig och du är en riktigt skön tjej. Jag fattade så klart ingenting med tanke på att jag inte var van vid att folk inte snacka om andra dom inte kände. Känns sjukt att sitta och skriva att jag inte fattade de då när de nu inte mer än 2 år tillbaka är min vardag, Högdalen är så.

Mitt liv förändrades radikalt efter att jag börjat umgås med dom i Högdalen, det gamla egentligen men ändå så nya. Jag har bott i Högdalen hela mitt liv men valde ett tag att inte alls umgås med folket som bodde här. När jag sen kom tillbaka, var det som att livet vände på något sätt. Både bra och dåligt sett. Jag hade mer umgänge och jag hade grymt mycket roligare nu. Jag kände mig så fri, till en början..

Efter ett tag blev polarna en större del av mitt liv och skolan och familjen var inte alls lika viktigt längre. Det första var att jag började röka (igen), det va fester och krök hit och dit, bråk med familjen, skolk, kärlek och drama. Shhit mitt huvud gick på högvarv 24 h om dygnet. Kunde inte sluta..blev som ett beroende att bråka med mamma, alla gjorde ju de? Jag skolka..ingen annan var ju på lektionerna? Tänkte inte längre än näsan räckte, det var så vi levde och så är det lite än idag.

Nu i dagens läge har jag sätt vilka jag verkligen kan kalla vänner och lärt mig se rätt och fel. Falskt och sant. Jag gör inte alls längre som alla andra gör utan försöker representera mig, ingen annan. Hitta en egen väg i mina vänners om ni hänger med. Familjen hatar mig fortfarande fine..men det är så, jag har gjort var ända jävel i familjen illa på ett eller annat sätt klart dom har ärr. Inget som suddas ut, men försöker verkligen lösa de från alla håll och kanter. Jag ska börja sköta skolan och jag kommer till slut vara den tjejen som jag en gång verkligen drömde om att bli och jag känner att jag är på god väg. Lite därför också startade jag bloggen för att kunna skriva av mig. Har skit mycket att berätta om dagligen som jag aldrig berättar för att det egentligen är så onödigt så jag tänkte, fuck it om folk inte diggar det jag skriver så slipper dom läsa och bry sig. Nu får folk själva bestämma hur dom vill göra. Jag gör det för mig.

Idag har jag en bra krets med vänner, dom vänner som huggit mig i ryggen har jag lagt bakom mig och blickar framåt och jag känner mig för första gången på många många år riktigt riktigt stark. Jag är en jävligt glad tjej med höga ambitioner på livet, det är sån jag alltid kommer vara djupt inne i allt misär. Jag ska ta ut de nu och visa världen, this is why i'm here. Ett stort tack till dom allra närmsta utan er hade jag aldrig pallat mig igenom hälften av all skit. Det jag inte dör av, gör mig bara starkare. Tack ni som läser och ni som läst. Jag kommer skriva mycket i den här bloggen och de kommer handla om allt. Så uppskattar mer än allt om så många som möjligt bara kan förstå och fortsätta läsa. KRAAM